Jag blev så ledsen en morgon här i veckan då jag insåg att jag utan anledning fräste åt min sambo bara för att jag i själva verket var beviken på mig själv. Eller snarare för att jag inte uppfyllt mina egna krav på mig själv. Det handlade om att jag inte kommit igång med träningen efter några månaders paus och således kände mig slapp, tjock och ful. I och med detta levde jag nog heller inte upp till andras bild av mig som en hälsosam kvinna (som om någon annan egentligen bryr sig!). Egentligen borde jag istället ha glatt mig åt att vi hade spännande projekt på gång hemma och att vi var friska, hela familjen samtidigt. Men icke. Nej, jag valde att bygga upp negativ energi kring min kropp. Jag reagerade direkt på mina tankar och undrade - varför gör jag så här mot mig själv och min familj?
Med detta uppvaknande i bakhuvudet tog jag mig iväg till jobbet och på vägen dit såg jag på alla kvinnor runt om mig - längs cykelbanan, på universitetet och även i de media jag tog del av under dagen. Och en överväldigande del såg egentligen ut som förvuxna tonåringar. Supersmala, sminkade och stylade för att passa in i idealbilden av en framgångsrik och omtyckt kvinna. En lycklig kvinna. Varför ska vi sträva efter att sakna underhudsfett och ha så snygga accessoarer som möjligt? Varför ska det anses vara normalt bära storlek XS, konstant avstå från godsaker och säkert träna minst sex gånger i veckan? Varför ska det anses vara norm att se ut som en tjugoåring i kroppen efter att ha fött fyra barn och samtidigt försökt göra karriär?
Det gör mig riktigt ont att många faktiskt (trots allt snack om att vi duger som vi är) går omkring och är missnöjda med sig själva bara för att vi inte uppfyller en påhittad och helt absurd norm för hur kroppen bör se ut. Samtidigt blir jag riktigt arg - hur kan jag som modern kvinna av idag fastna i fällan att sukta efter platt mage och färre celluliter? Detta då jag är frisk, har en underbar familj och ett fantastiskt jobb. Det är rena idiotin. Nu säger jag inte att det är fel att vara naturligt slank eller att vara deffad elitidrottare - ni vet nog vad jag menar.
Nej, nu blir det till att skaka av mig negativa tankarna gällande bristningarna på rumpan och mina bleka degiga armar och ersätta dem med positiva tankar - för gott. Det är helt OK att vara lagom. Det är tillräckligt. Om jag tänker efter så är de kvinnor jag har som förebilder, och som jag tycker är vackra, kvinnor med livsglädje, harmoni och utstrålning. De är avslappnade, roliga och sociala. Och visst utsrålar man mer glädje och energi om man släpper kraven? Det är åtminstone jag övertygad om. Sådant ideal vill jag sträva efter, sådant ideal vill jag sända ut.
Bild: djcodrin
Vi låter alldeles för stor del av vårt liv gå till att ge energi åt att jaga ideal (förebilder). Ideal som inte borde ha utrymme alls i våra tankar. I grunden har dessa ideal skapats av media och vi har gladeligen matats av denna information utan att tänka själva.
Det är dags att vi frågar oss: Vad vill jag ha för förebild? Vad är viktigast för mig? Är det det yttre eller är det det inre?
Jag satsar en slant på att det är det inre som är nummer ett hos oss själva eller hos våra förebilder.
Jag tror att detta är långt från sanningen - jag tror att svenska män vill ha kvinnor med andra kvalitéer än enbart en späkt kropp. MEN vad som är intressant är att den BILD andra kulturer har av att våra ideal är som de är... Tänkvärt.
Ytterligare en tanke är - vem är det som egentligen tillskriver attribut och utseende den makt de har? Är det kvinnor eller män som befäster idealbilden av kvinnor?