Jag läser en psykologikurs och fick under en föreläsning lära mig att mat är väldigt psykologisk betingat. En studie gjordes 1998, av Rozin et al, där två personer med amnesi (minnesförlust) testades. Dessa personer blev erbjudna lunch tre gånger i rad, under en dag. Eftersom de inte hade något närminne hade de ingen aning om att de nyss hade ätit en hel måltid, utan tackade ja flera gånger och åt upp nästan allt. Detta skedde mellan 10 och 30 minuter efter varje avslutad lunch.
Detta tyder på att framför allt minnet har en förvånansvärd stor del med ens val av matintag att göra. Om man tänker vidare på det och jämför med sig själv (som förhoppningsvis har ett någorlunda bra minne), så stämmer det faktiskt rätt bra. Självklart finns det även ett fysiskt behov att äta, men det ligger ändå mycket psykologi bakom hungern - och speciellt suget. Vår aptit är beroende av vad som händer i vår hjärna.
Att kunna komma ihåg att man har ätit middag stoppar de flesta från att äta en till under samma dag. På det sättet håller man oftast en hyfsat bra nivå och äter inte för många mål (även om målen man äter ibland kanske är för stora och så vidare), men det kan ju också vara tvärtom. Det känner nog majoriteten igen - att när man har mycket att göra eller har väldigt roligt så kan man ibland till och med helt glömma bort att äta! Jag kan klara mig utan mat fascinerande länge när jag är sysselsatt med något. Ta till exempel ett dataspel eller en intressant blogg. Plötsligt har man varit tom i magen i hur många timmar som helst. Motsatsen har jag också ett exempel på. Jag hade en period när jag åt i princip hela tiden. Jag började verkligen fundera över hur jag kunde känna mig så ”hungrig” jämt, och kom fram till att det var för att jag var rastlös helt enkelt. Jag var sällan upptagen med något och tyckte att mat var det roligaste jag kunde underhålla mig med.
Är man medveten om detta är det lättare att styra sina matvanor och själv bestämma sig för hur man vill att de ska se ut.
